Som för många ideér och organisationer har de fötts ur egna erfarenheter. Likaså för Seniorskap. Jag heter Camilla och grundade den ideella föreningen Seniorskap efter att själv upplevt ett tillkortakommande från samhället att möta äldres sociala behov när min mormor Ingrid levde. Ingrid var vid god hälsa långt upp i åren men upplevde en ofrivillig ensamhet som tärde på hennes livsglädje. Som anhörig var jag hennes främsta sociala kontakt och jag vet hur mycket mina besök betydde för henne. Men med ett hektiskt liv kände jag mig alltid otillräcklig. Jag hade önskat att det fanns fler möjligheter och stöd till att hitta en kontaktperson till mormor i vardagen. En som regelbundet hörde av sig och träffade henne på lika villkor. En vänskap som bygger på gemensam respekt och omtanke och som är helt frivillig.  

Studier visar att det viktigaste för att känna trygghet och livsglädje är nära relationer. Någon man kan lita på och anförtro sig åt. Utifrån det formade jag en hypotes som delvis var inspirerad av mitt tidigare arbete som god man, alltså att man långsiktigt sörjer för en person specifika behov. Hypotesen kallade jag för "social god man" som jag sen presenterade och fick feedback på från äldre, anhöriga till äldre, sakkunniga, omsorgspersonal och personer med lång erfarenhet av att jobba med målgruppen äldre. Hypotesen bekräftades, det var inte enbart spridda aktiviter i grupp som behövdes. Det som saknades var just en personlig och långvarig kontaktperson som med  regelbundenhet höll kontakt med den äldre. En person som man kunde träffa och samtala med, där båda finner glädje i utbytet.

Det blev starten på Seniorskap. Idag jobbar jag som verksamhetsansvarig i föreningen samtidigt som jag föreläser om hur social isolering är farligt, både för individ och samhälle. I en tid som präglas av AI, låt oss inte glömma den mänskliga intelligensen, den förmåga som kommer bli den allra viktigaste i framtiden!